En studie i musik II

Så här i Melodifestival-tider så är det självklart att det finns en hel jäkla del att grotta sig in i när det handlar om att finna identifierbara mönster. Melodifestivalen är en karbonkopia på en karbonkopia där vi hoppas på att hitta en ny melodi i mängen, det är nästan för schablonartat så att det inte är kul längre. Vore det en Jeopardy-kategori skulle det vara för "0 kr".
"Vem är Thomas G:son?" "Vem är Ingela "Pling" Forsman"?" "Vem fan är Bert Karlsson som aldrig håller käft?" "Vem är Bobby Ljunggren?" "Vem är Fredrik Kempe?"

Jaja, det är enkelt, det är trivialt, och det är tydligen det som vi trivs med. Hittills i år är Red Fox min favorit med sin enkla "I Got You", den är bara hjärtlig och enkel och med ett tydligt nostalgiskt stråk från tidigare decennier. Det som hängs fram i kvällspressen är Amy Diamond som inte ens släppt mjölktänderna än, och andra "stora namn". Nå, det är inte "stora namn" eftersom den som vinner scheissen också måste tävla i Ryssland. Dom vet fan inte vilka Scottz är, även om det är "überfräzigt" med ett zäta på slutet av gruppnamnet... Vad som krävs är en låt som håller, inte bland Sveriges PRO-föreningar, utan i Europa.

Hur som, det är inte ens det jag ska prata om nu. Mer om Melodifestivalen när det börjar dra ihop sig, och ännu mer när det börjar bli allvar i Eurovision Song Contest.
(Hörde ni också melodin när ni läste "Eurovision Song Contest" där? Fan, klassisk musik i min öron.)

Nä, hellre då prata om detta fenomen som kallas "schlager". En tragisk kvarleva idag som gör att Sverige aldrig kommer särskilt högt i omröstningarna internationellt, då vi helst vill leva kvar mellan Agnetha Fältskogs glittrande silvriga klackar när hon käckt sjunger "Waterloo" tillsammans med Anni-Frid. Senaste tragedin som var sprunget ur detta gamla arv var Charlottes "Hero" som var ett löfte om att knäcka Europa... joo, dock knäckte Europa Sveriges kvällstidningars förhoppningar. Släpp skiten, fram för nytt! Schlager håller inte längre.

But I digress. Det är ju inte det jag ska prata om nu. Jag ska prata om "fenomenet schlager". Man säger ofta att ABBA var starten kring det hela som blev "schlager" med rätta. Dock pratar man ytterst sällan om var detta fenomen kom ifrån.

ABBA slog stenhårt 1974 när Waterloo tog över världen. Än idag lever ABBA, själva såg jag musikalen i London 2006 och det var med ett stort leende från början till slut. Men var dom så jäkla speciella när fenomenet började? Nä, faktiskt inte. Tyvärr. I Fredrik Strages helt enkelt geniala Youtubiana (i DN som han också fick Stora Journalistpriset för och även uppmärksammades internationellt för) så redogjorde han bl.a. för ABBA's influenser. Och det är klockrent.

Roy Wood, Wizzard, gjorde 1973 låten "See My Baby Jive" som är en klockers kombo mellan 60-talets glada gung och det som vi lärde känna som schlager framöver.

När man ser karln blir man först chockerad av att han ser ut som ett kärleksbarn till den lappländska skogsmullen Plupp om han skulle ha fått ihop det med Charles Manson, men när förvåningen lagt sig så är det inte svårt att höra ABBA (som rentav snodde några takter från klippet nedan), som alltså vann bara året efter att denna låt basunerades ut i BBC. (ABBA har också berättat om sina influenser av denna skräckfilms-reject).

Wizzard - See My Baby Jive