...and the Winner of EuroVision Song Contest is

Ja, det vete fasen. Men jag har givetvis börjat tjyvlyssna på de bidrag vars länder är klara med uttagningen. Och den mest uppenbara hittills är Finland (!). Nej, det är ingen Lordi i år, inte ens nån rock (om man inte vill räkna en elgitarr-sample mellan refräng och andra vers), annars är det en eurodisco-dänga rakt av som får DJ Bobo att inte behöva Viagra för att gå igång.

Waldo's People - Lose Control, är en låt som man bara behöver höra en gång, och det är en låt man kan tänka sig att höra en gång till. Av Nordens 5 länder är helt klart Finland hetast, och enda chansen för Sverige att toppa detta är om Rigo/Topaz/Red Fox med I Got U vinner i Andra Chansen och dessutom tar hem finalen på det. Kanske inte så troligt, men det är det i särklass bästa bidraget vi har i år.

Jag ska göra en liten genomgång av bidragen framöver här i bloggen, men just nu kan ni få höra lite på Finlands bidrag. Föga originell eller nyskapande, men det behövs inte heller i ESC...

Någonstans i världen när du slår på detta klipp så får E-Type stånd...

Om du undrar om du hört Waldo's People förut så törs jag nästan svara "ja".
U drive me crazy blev en rätt stor hit back in '98.

Känner du förresten igen "woohoo't" från Blurs Song 2 i den? Fan vad gammal jag känner mig nu, det är ju fan över TIO år sedan!!

Waldo's People - U Drive Me Crazy

Melodifestivalen - Deltävling IV

Ett tag hann jag verkligen bli orolig, men ThorLeifs åkte slutligen ut på en femte plats. Denna fjärde omgång var definitivt den svagaste av alla fyra. Det enda bidraget som kändes någorlunda OK var bidrag numero åtta: mezzosopranen Malena Ernmans La Voix.

Helt klart ett udda bidrag som man inte vet om man ska gilla, eller om man kan tro att andra kommer att gilla det. Opera-disco är ju ett ganska okänt område att beträda. La Voix gav riktiga Det Femte Elementet-vibbar, om nån minns scenen med den blåa bruden som sjöng för Bruce Willis, Chris Tucker och Milla Jovovich.

Det enda som känns ganska självklart är att Ernman kan bli en ikon för gay-scenen, hon är en naturlig diva, och tacksam att imitera för en transa. Plus att musiken kan vara kul att spela på gay-klubbar. Vem vet, om jag hör den spelas så kanske jag får kika in där?

Hon är ju lite MILFig också. Hon gör ofta en galen blick när hon sjunger opera, som hon tack och lov var sparsam med ikväll, annars kanske folk inte hade vågat rösta på henne. Men när hon inte ser psycho crazy ut så är hon tämligen attraktiv. Inte för att det har nånting med något att göra, I'm just saying.

Förresten, kan någon hjälpa mig med att säga vilken låt Star Pilots snott?

Det var en klubbdänga från ifjol, möjligen 2007. (och att man snott låttexter från här och där är ju också en annan femma... "you change your passion for glory"... Survivor - Eye of the Tiger någon?)

The Midnight Meat Train

Så, nu har jag sett filmatiseringen av en mina absoluta favoritnoveller. The Midnight Meat Train fanns med i Clive Barkers Books of Blood (en antalogi på sex volymer som samlar hans kortare historier), och just denna novell var en av några som stod ut i mängden. Jag har faktiskt ofta funderat på den då och då, även fast det nu är snart tio år sedan jag läste den.

Clive Barker är en av mina favoritförfattare, även om han släppt att skriva skräck helt och hållet numer. Stephen King har själv sagt "What Barker does makes the rest of us look like we´ve been asleep for the last ten years". Nu skriver Barker fantasy och målar tavlor. Trist som attan. Men hans tidigare alster lever kvar och inspirerar folk.

Jag ryckte ett citat från en recension på imdb: "Clive Barker's fantastical and mad blend of visceral shocks and profoundly unsettling explorations of worlds coexisting and buried deep within the one we think we understand has become an important component of our contemporary literary and filmic universes."

Väldigt träffande beskrivning. En ruggigt bra klassiker som också kommer från Books of Blood är The Forbidden, som sedan blev Candyman på vita duken. Vi kan heller inte glömma Nightbreed, eller Hellraiser som Barker kanske är mest känd för.

Hur som, nu gäller det The Midnight Meat Train. Det är ju egentligen en kort historia, så min första fundering var förstås om man kunde skriva ett helt långfilmsmanus på storyn. Och svaret är ja, det håller. Specialeffekterna är egentligen det som jag tycker är det sämsta med filmen, emellanåt ser man CGI-blod som sprutar och liksom ligger på själva filmbilden och inte i den.

Det hela handlar om konstfotografen Leon som vill fånga stadens mörka hjärta med sina foton, och om en slaktare som mördar folk på tunnelbanan. Mer än så behöver inte sägas. Mer än så ska inte sägas, man ska överraskas. Gillar man skräck och gillar man Barkers fantasi så är filmen ett måste. Det är ingen höjdarrulle, men den är väl sevärd.

Kommande ättelinjen

Är det bara jag som har observerat de ganska kraftiga käkpartien på de som ska föra det svenska blåblodet vidare..?
Jag funderar på hur deras kärleksbarn kommer att se ut. Det tycker jag är det mest intressanta med förlovningen.

Att kvällstidningarna med sin "journalistik" ger ut en hel extra tidning om det hela tycker jag mest bara är tragiskt.

En studie i musik III

Ja vaffan, jag ger en del 3 också innan jag beger mig vidare för kvällen/natten.
(om nån undrar varför jag nu är så aktiv, helst när klockan är vad den är, när jag annars inte är det så är det helt enkelt för att det nu ÄNTLIGEN har lugnat ned sig på jobbet och jag inte behöver sitta med jobb hemma tills man slocknar. Nu ska jag se en rulle som jag verkligen ser fram emot, det är nästan äckligt hur mycket jag längtar efter den. Förväntan kan förstöra, men jag ska vara objektiv när jag återkommer imorgon kring den. Jag säger bara... Clive Barker.)

Hur som. I likhet med del I så är denna en likhetsstudie med låtar som kopierar tidigare alster. Pachelbel har gjort ett enormt vackert verk, men det råder delade meningar om det. Klippet blev känt nånstans 2006 men om du inte redan sett det så är det fin underhållning och samtidigt lärorikt.
Om du redan sett det, och är åtminstone lite grann som mig själv, så ser man det gärna igen.

"I don't even go to Taco Bell anymore because it sounds too close"

En studie i musik II

Så här i Melodifestival-tider så är det självklart att det finns en hel jäkla del att grotta sig in i när det handlar om att finna identifierbara mönster. Melodifestivalen är en karbonkopia på en karbonkopia där vi hoppas på att hitta en ny melodi i mängen, det är nästan för schablonartat så att det inte är kul längre. Vore det en Jeopardy-kategori skulle det vara för "0 kr".
"Vem är Thomas G:son?" "Vem är Ingela "Pling" Forsman"?" "Vem fan är Bert Karlsson som aldrig håller käft?" "Vem är Bobby Ljunggren?" "Vem är Fredrik Kempe?"

Jaja, det är enkelt, det är trivialt, och det är tydligen det som vi trivs med. Hittills i år är Red Fox min favorit med sin enkla "I Got You", den är bara hjärtlig och enkel och med ett tydligt nostalgiskt stråk från tidigare decennier. Det som hängs fram i kvällspressen är Amy Diamond som inte ens släppt mjölktänderna än, och andra "stora namn". Nå, det är inte "stora namn" eftersom den som vinner scheissen också måste tävla i Ryssland. Dom vet fan inte vilka Scottz är, även om det är "überfräzigt" med ett zäta på slutet av gruppnamnet... Vad som krävs är en låt som håller, inte bland Sveriges PRO-föreningar, utan i Europa.

Hur som, det är inte ens det jag ska prata om nu. Mer om Melodifestivalen när det börjar dra ihop sig, och ännu mer när det börjar bli allvar i Eurovision Song Contest.
(Hörde ni också melodin när ni läste "Eurovision Song Contest" där? Fan, klassisk musik i min öron.)

Nä, hellre då prata om detta fenomen som kallas "schlager". En tragisk kvarleva idag som gör att Sverige aldrig kommer särskilt högt i omröstningarna internationellt, då vi helst vill leva kvar mellan Agnetha Fältskogs glittrande silvriga klackar när hon käckt sjunger "Waterloo" tillsammans med Anni-Frid. Senaste tragedin som var sprunget ur detta gamla arv var Charlottes "Hero" som var ett löfte om att knäcka Europa... joo, dock knäckte Europa Sveriges kvällstidningars förhoppningar. Släpp skiten, fram för nytt! Schlager håller inte längre.

But I digress. Det är ju inte det jag ska prata om nu. Jag ska prata om "fenomenet schlager". Man säger ofta att ABBA var starten kring det hela som blev "schlager" med rätta. Dock pratar man ytterst sällan om var detta fenomen kom ifrån.

ABBA slog stenhårt 1974 när Waterloo tog över världen. Än idag lever ABBA, själva såg jag musikalen i London 2006 och det var med ett stort leende från början till slut. Men var dom så jäkla speciella när fenomenet började? Nä, faktiskt inte. Tyvärr. I Fredrik Strages helt enkelt geniala Youtubiana (i DN som han också fick Stora Journalistpriset för och även uppmärksammades internationellt för) så redogjorde han bl.a. för ABBA's influenser. Och det är klockrent.

Roy Wood, Wizzard, gjorde 1973 låten "See My Baby Jive" som är en klockers kombo mellan 60-talets glada gung och det som vi lärde känna som schlager framöver.

När man ser karln blir man först chockerad av att han ser ut som ett kärleksbarn till den lappländska skogsmullen Plupp om han skulle ha fått ihop det med Charles Manson, men när förvåningen lagt sig så är det inte svårt att höra ABBA (som rentav snodde några takter från klippet nedan), som alltså vann bara året efter att denna låt basunerades ut i BBC. (ABBA har också berättat om sina influenser av denna skräckfilms-reject).

Wizzard - See My Baby Jive

Brothers of Mayhem and Sisters of Mercy

Finn en överraskning

Så är påsken locked and loaded!

Så najs att kunna tillbringa den med sin broder! Det kan ju inte bli mycket bättre än så!

Bra är kanske också att vi har våra respektive med oss så att vi inte gör alltför stora dumheter i Arvidshult (för den som inte känner till uttrycket så betyder det "Älmhult med norrländsk tvist", myntat av allas vår musa JP som också närvarar vid denna högtidsstund).

Jag har ju trots allt bl.a. HR-chefen som granne. Naken-streaking eller motsvarande är snudd på kutym, men det finns gränser, som det antagligen är hög tid att jag lär mig när saker och ting passar och när det inte gör det.

Min gissning är att det blir ett och annat ägg i påsk, men jag kan för mitt liv inte förutse vem det blir som värper och vilka det blir som tittar på...

Invaders Must Die

Vill bara berätta att The Prodigy har släppt senaste plattan nu. Dom har dessutom släppt en 9-Disc Box Set!
Månadens måste!
Beställes per omgående.

The Prodigy - Omen

It's a boy!

Måste ju skriva detta för mina polare som kanske inte har hört det än: Tottmeister har blivit familjefar till en liten pojk, natten till 26:e februari!

En studie i musik I

Det är sjukt spännande att inte bara lyssna på musik, utan att verkligen LYSSNA på musiken. Axis of Awesome har gjort en fin studie på en ackordsföljd, blott fyra, men som på något sätt verkligen befäst en framgångsrik formel i att göra en "chick song". Tjejer går retarded för låten så fort man kör dessa fyra ackord i följd.

Du tror mig inte? Men klicka igång klippet då och se om du kan säga emot mig efter det, då.
(jag garvade högt när min sambo rejvade loss till majoriteten av låtarna, så jag tycker mig ha ett empiriskt underlag för min tes)

The Axis of Awesome - 4 Chords

You gonna cut her meat for her too, Cal?

Dags att börja blogga igen kanske?

På inrådan av en kollega så bjuder jag på egna dumma reflektioner. Film ligger förstås nära hjärtat, och i kölvattnet av Oscarsgalan tar jag mig an en rackare som 1997 fick hela 11 Oscars, jag talar då förstås om mastodonten Titanic.

Många har sagt att detta är en av de största romantiska historierna på senare tid, och huruvida detta stämmer låter jag vara osagt (jag har förvisso sett den flera gånger men betraktar den knappast som en höjdare om man säger så). Joey i ”Friends” sa med gråten i halsen ”they only had each other!”, så han var helt klart en av de som blev tagna.

Jag undrar mest bara om det är jag som betraktat kärlekstriangeln mellan Jack Dawson, Rose DeWitt Bukater och Caledon Hockley på ett lite annorlunda sätt? I filmen så är det ju tämligen självklart att man ska hålla på Jack och Rose, och Cal Hockley ska betraktas som en synnerligen osympatisk man. Men är det verkligen så?

Låt oss se till vad som faktiskt händer i denna historia, inte hur det dramaturgiskt framställs, utan vad som de facto pågår. Cal Hockley har fått sig en fästmö och de ska åka lyxkryssning till USA, där de ska gifta sig. Han går och planerar för deras framtid och är lyckligt ovetande om att fästmön inte alls vill gifta sig, och att Rose och hennes morsa bara är simpla gold diggers som vill komma åt hans pengar. Vem är osympatisk hittills tycker du?

Väl på båten försöker han upprepade gånger att försöka nå fram till Rose, men hon ger som bäst bara ett spydigt leende tillbaka. Det hela blir ju inte bättre av att hon dessutom vänsterprasslar på kryssningen, hur jäkla sympatisk kan egentligen Hockley vara då gentemot henne? Ska han vara glad då?
Nej, knappast. Visst fasen är han tämligen bossig över Rose ("My wife in practice if not yet by law, so you will honor me"), men samtidigt ska man inte glömma att detta är 1910-talet där kvinnan faktiskt var underordnad mannen i maktstrukturen. Inte för att det vore rätt, jag säger bara att Hockley knappast vore mer usel än någon annan karl på den tiden.

Så Rose är med honom bara för pengarna, hon vägrar berätta vad hon faktiskt känner för Hockley, hon springer ständigt runt på båten för att försöka undvika honom, hon spottar honom i ansiktet, hon låter sig avbildas naken bara för att Hockley ska få se detta och göra honom arg, och hon är otrogen för att runda av det hela ("I'd rather be his whore than your wife!"). Vilken jävla fjortis. Prata med fästmannen som en vuxen människa istället och så är det bra med det.

Nä, Hockley är den mest sympatiska som försöker förstå sin fästmö, och försöker bringa ordning i det hela, men har ingenting för det. Rose är enormt osympatisk. Jack låter mest bara kuken styra, men det är kanske ett helt annat blogg-inlägg…

Nå, är jag den enda som sett filmen med dessa glasögon på? Testa att se en av de filmer du sett många gånger, och ta antagonistens perspektiv nästa gång, och se vad som händer. Allt är inte uppenbart, ofta är det så att regin och dramaturgin ser till att du känner vad den avser att du ska känna.