Nu börjar jag min re-return med ett särskilt menlöst inlägg, men i ärlighetens namn så är det väl mest sådana inlägg jag också gör som mest? Tittade bak lite, och såg att jag i oktober länkade till Glenn Killing i Manegen, där Apache Indian - gaypolisen Överkalix - körde sin vackra overtyr.
http://shadezofgrey.blogspot.com/2009/10/molleno.html
Man skulle ju kunna säga att jag har en fingertoppskänsla för trender, eftersom Aftonbladet började med sina DVD-bilagor för den (nästan) samlade utgåvan för vad Killing-gänget åstadkommit någon månad efter mitt inlägg. Nu är det mest en slump. Men!
Vad som är kul är att jag trillade över nedanstående låt, från de svenska synthpoparna Kite.
Det är ju alltså samma gamla klassiker, som då bl.a. Robert Gustafsson kör i Manage-klippet, men här i en härligt 80-talsdoftande synth som ligger helt rätt i tiden, och som jag tycker krossar Tom Paxtons original totalt, men (och kanske just på grund av) ändå har något av samma sätt som Gustafsson faktiskt sjunger den (genom Fred Åkerström antar jag, som gjorde denna på svenska först, vad jag vet).
80-tal är ju ironiskt. Att sjunga en sån här låt är ironiskt. Att göra det med inlevelse är ju så ironiskt att det känns som att man gör en total 180 så att det istället blir äkta. Och så känns det. Äkta. Bästa 80-talslåten anno domini 2009/2010.
Kite - I Give You the Morning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar